Gud.

I förmiddags var jag på högmässan i Katarina Kyrka. Prästen Olle såg precis ut som ett Stureplans-brat med blond flottig backslick, och pratade som en innebandykille om att vi alla var syndare, men att det inte gjorde något eftersom vi får gränslös förlåtelse. Jag stod över nattvarden, kunde inte sjunga med i psalmerna, men gillade orgelmusiken skarpt. Vid ett tillfälle började alla hälsa och skaka hand med alla runt omkring sig i bänkarna, vilket jag aldrig varit med om förut, annars var de flesta ritualer välkända. Pallade inte stanna på kyrkkaffet, men kakorna såg väldigt goda ut.