En söndag i tre bilder

Båt med småfånigt namn och skithöga spröt vid Kornhamnstorg:

Nybadad och rufsig Humla:

Någon bränner av ett fyrverkeri bakom grannhuset för att fira att veckan är slut:

Behovet av att utvärdera det man köpt

Det är olika stort märker jag på Pricerunner. Varför genererar vissa produkter 58 användarrecensioner och vissa inga alls? Varför känner människor ett så starkt behov av att utvärdera sina mobiler:


Medan absolut ingen vill tala om för andra människor vilken hårtork de bör köpa:


Jag har tänkt på det här hela dagen, utan att komma på någon tillfredsställande förklaring. Det är inte bara män som skriver (min första teori), utan både "Tessan" och "Johan" har noga beskrivit vad de tycker om alla funktioner på mobilen de valt. Det handlar inte om hur ofta man använder prylen eftersom rakapparater utvärderas i mycket högre grad än nämnda hårtorkar, trots att jag gissar att de nyttjas ungefär lika ofta.
Vad beror det på? Jag får ingen rätsida på det här. Hjälp mig. Jag hoppas mycket på att konsumentresearchens mästare Kalle (som tack och lov börjat blogga igen efter lite Berghs-radioskugga) har en tillfredsställande förklaring. Det här är något för byråns underavdelning Aenerr Bibbibidoo Science.

När mannen framför en i kön köper en näshårstrimmare

Det krävs en vilja starkare än något mänsklighetens hittills skådat för att låta bli att titta på hans näsa när man upptäcker vad han har framför sig på disken. Jag är ganska kort. Han var ganska lång. Näshåret såg inte ut att vara i desperat behov av att trimmas. Men det växer ju konstant.

En bil kommer lastad...

.... med Nalle Puh. Och hans kamrater. Jag har ett kluvet förhållande till att samla saker. Tycker att det är lika delar obehagligt att helt i onödan fylla sitt hem med prylar, och fascinerande med besattheten. Och man behöver ju inte förvara samlingen i lägenheten, bilen går ju också bra. Så ser omvärlden vad man sysslar med också.

Bakom framrutan:

Bakom bakrutan:

Att tycka sig se maskineriet bakom

Jag tror att man i alla yrken blir yrkesskadad. Även om jag tycker att skadad är fel ord i sammanhanget. Expert låter bättre. Det är klart att man blir extra känslig för allt som har med postväsende att göra om man jobbar som brevbärare. Jag vet av erfarenhet. Det handlar om allt från att läsa Bukowskis "Postverket" till att propagera för att skicka vykort när man är på semester. (Även om det bara är för att brevbärarna ska ha något att tjuvläsa.)
Som copywriter analyserar man naturligtvis all reklam sönder och samman, och kan i vissa fall se rakt igenom en annons. Man vet hur briefen ungefär lät, kan föreställa sig de första skisserna och kundkommentarerna som sköt dem i sank, hör kampen om hur stor loggan ska vara och ser alla kompromisser fram till det mediokra slutresultatet.
Imorse upplevde jag något liknande när jag läste om John McCains vicepresidentkandidat; Sarah Palin. Jag tycker att det är så övertydligt hur han tänkt. Det borde inte fungera. Obama slog Clinton, de av Hillarys anhängare som tycker att det var oerhört viktigt att hon var just kvinna är nu irriterade för att Joe Biden är man = McCain tar en kvinna. McCain är 72 bast, vilket faktiskt känns sjukt gammalt. Palin är 44.
Men hur mycket ung kvinna Palin än är så är hon till syvende och sist ändå republikan, med allt vad det innebär. De ser väl igenom det; de amerikanska väljarna? Historien råder mig att inte hoppas på för mycket.

En helt vanlig Goddamsky-fredag

Läsåret har börjat på riktigt när Adamsky har sin första fredagsöl. Olle tvingade mig att ha snäck-armbandet, och det var med till det bittra slutet vid burgaren:


I övrigt var allt lika fantastiskt som vanligt. Tusentals människor man känner och älskar. Öl och vin. Nya spännande bekantskaper med långa armar:


Och kvällens bästa t-shirt, som satt på Fredrik. De närvarande Acne-representanterna reagerade med jämnmod:

"When clothes talk people listen"

Ibland blir jag djupt deprimerad av allt bajs som kommer ur folk som har jobb som liknar mitt. Det här är ett exempel i kategorin "obegripligt och förvirrande":

Nötter bakar kaka

Matmagasinet gjorde en liten miss i ett recept och Åsa, som prenumererar, fick igår ett brev med den viktiga informationen. Det roligaste i historien är att en person faktiskt gett sig på att baka med 20 nötter.

Att vänta på katastrofen

Saker har gått bra idag. Lite för bra. Kunder som köpt idéer, produktioner som verkar vara under kontroll. Och ändå sitter jag och bara vill att arbetsdagen ska ta slut eftersom jag väntar på det där beskedet som vänder allt över ända. Som en strykrädd hund hukar jag varje gång jag hör telefonerna ringa inne hos Admin och räknar ner minuterna.
Ventilerar min oro för projektledaren som skojar och säger att det kanske går så smärtfritt för att idéerna inte är tillräckligt utmanande och vassa. Kul. Jättekul. Då fick jag ont i magen för det istället.

Matlådor galore

Häromdagen när vi kom till jobbet möttes vi av den här synen:


Anita hade fått spel på alla glömda matlådor som fyllde skåpen. Konstigt nog var det nästan ingen som hävdade äganderätt till någon. Och nu är alla slängda. Det värker lite i det dåliga plastsamvetet.

"All kärlek till ländryggen nu"

Yogateachers say the darndest things. Jag försöker vända min egenkärlek mot ryggslutet, men jag tror den fortsätter vara riktad mot hjärnan. Skänker en tanke till den surferdude i ljust krulligt hår med tunna läderband runt handlederna som ligger fem yogamattor bort. Redan innan klassen började, när alla satt knäpptysta och väntade på instruktören, yoga-andades han högt och ljudligt och böjde kroppsdelarna hit och dit. Hans kärlek är säkert i ländryggen. Kanske är den stor nog för min ländrygg också.

Vi hittade en fin stam i Humlan på lunchen

Om jag var ett träd skulle jag vara det här:

Dagens hatade medtrafikant #1

Bilister som kör mot gult. Problemet uppstår främst i korsningen Kungsträdgårdsgatan/Strömgatan, men även utanför Dramaten vid Nybroplan och när man kommer ner mot Skeppbron uppifrån Slussen. Vad är det som är så svårt att förstå? Om du kör mot gult hinner du inte över utan agerar istället i 8 fall av 10 effektivt propp framför en hord med cyklister som inte kan annat än hötta med näven, tråckla sig förbi, muttra för sig själv och få morgonen sabbad.

"Jag håller inte på och mallar mig med språket"

Orden är Jan Guillous. De får mig att tänka att det kanske jag gör. Och att jag är ganska nöjd med det.

Anledningen till funderingarna är artikeln i dagens DN om LL, det vill säga lättläst litteratur. Det handlar om att skriva om böcker så att de går att läsa för alla, om att det till exempel finns en enklare version av "Gösta Berlings Saga" av Selma Lagerlöf, för dem som tycker att originalet är för komplicerat. Bra för dyslektiker, människor med andra funktionshinder, och de som inte har svenska som förstaspråk. Jag tycker att det verkar helt förkastligt.

Jan Guillous ARN-serie finns i en lättläst version och han tycker att det är toppen. "Om man kan glädja människor som har handikapp så tycker jag att man ska göra det" säger han. Sedan kläckte han ur sig det där som står i rubriken (och exemplifierade med Björn Ranelid...) Och när författaren själv inte har något emot det så visst, kör i vind. Men vi kan ju inte fråga vad Lagerlöf skulle säga om saken. Därför tycker jag vi absolut ska låta bli hennes, och andra döda författares, böcker. Deras verk är ju som jag ser det ett stycke konst, och historien i dem är bara en del av det. Språket är minst lika viktigt (ibland viktigare). Att göra böcker lättlästa är som att måla om en Picasso för att tanten har lite snett ansikte och det ser ju konstigt ut för dem som inte är så insatt i konst, man ser ju inte hur hon ser ut på riktigt. Om man hårddrar det.

Ett argument för lättlästa versioner är att alla ska ha rätt att läsa klassikerna. Varför det? För allmänbildningens skull kanske. Det kan vara bra att känna till de referenser till en del klassiska verk som ändå förekommer rätt frekvent när man läser en dagstidning eller ser på tv. Men i så fall är det väl snarare på sin plats att göra en kortare sammanfattning av böckerna, som inte gör anspråk på att vara verk i sig själva, men som får med alla viktiga punkter. För har man skrivit om en bok så är det inte längre den bok det var från början, inte det konstverk författaren avsåg. Och har man läst en förenklad version av "Gösta Berlings Saga" så tycker jag inte att man kan komma och påstå att man har läst Lagerlöfs bok. Man har läst en skugga av den. Bokens själ finns inte längre kvar, om jag får vara lite högtravande.

Jag tror att jag gick i gymnasiet när det gick upp för mig att den "Gullivers Resor" jag hade läst inte var särskilt lik originalet. Visst, han hamnade hos lilleputtar och jättar, men avsnittet om hästarna, fanns inte ens med. Det fick jag inte läsa förrän på grundkursen i Litteraturvetenskap. Och vem visste att jättarnas värld hette Brobdingnag? Alldeles för komplicerat för barn tydligen. Detsamma gällde Robinson Crusoe. När jag fick veta att jag läst förenklade versioner kände jag mig lurad, som om jag tagit del av en förfalskning. (Dessutom gick en del av allmänbildningen förlorad när hästavsnittet kapades, eftersom namnet på de underlägsna människorna är detsamma som det på en populär sökmotor etc, nämligen Yahoo...)

Det som verkligen fick mig att rysa i DN:s artikel var intervjun med mannen som jobbar med att förenkla böcker, Niklas Darke. Ingreppen i originalverken är till och med större än jag trodde. För det första är inte ens titeln kvar i en del fall, som John Aivide Lindqvists "Hanteringen av odöda" som blivit "När de döda vaknar". Ja, det är ju rakt på sak vad boken handlar om, originaltiteln är lite knepig.
Sedan handlar det om att förenkla kronologin. Han vände till exempel på den i "Mitt liv som hund" så att den skulle bli linjär (något Reidar Jönsson tydligen inte gillat. Vilket väcker frågan; hade han inget att säga till om? Vem bestämmer? Förlaget alldeles självt? Huga.)
Vidare kan bihistorier tas bort, dialog byta mun och undertext elimineras helt. Darke själv säger om jobbet att det är som att skriva en bok själv, "fast man slipper de jobbiga bitarna." Och trots det har han mage att säga att han tycker att "språket är extremt viktigt". Jag skulle skämmas om mina dagar gick ut på att göra det han gör.

Det här blev ganska många rader, men jag upptäcker att jag är lika upprörd över det här som inlägget är långt. Om ni är för svaga i språket för att orka läsa/förstå allt så kommer här en lättläst förkortning, skriven av mig själv, som sig bör:


Jag tycker att det är fel när man skriver om böcker så att de blir mer lättlästa. Om inte författaren själv sagt att det är ok.

Att göra come back efter sin time out

Läser i DN att utarbetade Björn Gustafsson nu snart är redo att stiga ut i rampljuset igen. Killen har i princip tagit en lite förlängd sommarsemester och gör alltså nu "come back". Jag kan tänka mig att jag tar en time out i slutet av den här veckan, utarbetad och sliten efter fem dagars arbete med höstens kampanj med Hyresgästföreningen. Men räkna med comeback senast på måndag.

Förlåt Jörgen

Ibland känns det som om man måste gilla att laga mat. Som om det är något fel på en om man inte tycker att det är väldigt terapeutiskt att stå i köket i ett par timmar och fixa något man sedan äter på 10 minuter. Jag tycker att det är slöseri med tid. Men ikväll har jag gjort piroger. Det var inte jättesvårt, jag var lite uttråkad, och gjorde piroger. Men det räknas nog ändå som att laga mat, mer än att fixa en sallad gör det? (Sallad är rent tekniskt bara att lägga ihop saker, enligt en definition jag och Jugglo fastställt. Man LAGAR ingenting.)

(Den längst upp var innan jag fattade hur man kavlade smördegen för att få dem trekantiga...)

Varför jeansväskor får mig att tänka på kannibaler

När jag cyklar hem på dagarna passerar jag under Slussen, vid de s.k. Blå Bodarna. Ni vet vägen man tar till Debaser, fast åt andra hållet. Där finns bland annat en bra pappersaffär som dock blivit sämre och en butik som säljer väskor, skärp och smycken. Mycket märkeskopior, och ett tag hade de fantastiska väskor i fejkleopard som jag hoppas de tar in igen. Nyheten för veckan är dock den här:


gjord av rumpan på ett par ljusa jeans.

1993 gick filmen "Alive" upp på biograferna, om det uruguayanska rugbylaget som kraschade i Anderna med sitt plan och till slut började käka de som dött vid nedslaget. Baserad på en verklig händelse. Jag var och såg den tillsammans med två kompisar som gick i mitt gymnasium. I en scen i filmen, när läget börjar bli seröst och killarna är riktigt riktigt hungriga så skymtar just en sådan jeansväska förbi, över axeln på någon av de kvinnliga medpassagerarna. Jag och M. får då en skrattattack. Hela publiken är i knäpptyst äcklad chock över att de på duken precis ska börja karva i arslet på en av de döda och äta det, utom vi som skrattar hysteriskt. Vår tredje kompis ger oss onda ögat. Alla på raden framför och bakom ger oss onda ögat. Vilket gör det sju resor värre.

Sedan dess får sådana väskor mig alltid att tänka på vilken del av människokroppen man skulle äta om man var i en liknande situation. Och jag tycker fortfarande väskorna är fantastiska och undrar så smått om jag skulle komma undan med att bära runt på en. De är väldigt billiga.

Ett kafébesök på Östermalm

Först bekräftar te-menyn det jag misstänkt ett tag; att ett brat inte är något annat än en parfymerad och pyntad söderbo:


Och sedan förstår jag varför en macka att ta med kostar 63 kronor. 20% av priset går till att ståndsmässigt få bära den Nybrogatan fram:

Jävligt viktig cykelvakt

Skeppsbron var ett cykellopp imorse. Vakter i gula väskar höll ordning på oss gångtrafikanter.

Bror Hjorths äpplen

Vi hade äppelknyckarbyxorna på oss. Jag har inte pallat frukt sedan jag gick i mellanstadiet.

Åh nej, börjar Röntgenveckan inte förrän på måndag!

Jag är i Uppsala två dagar för tidigt tydligen.

Såhär lång är kön till debasers uteservering

Och är man bara lite händig med bläckpennan kan man smita förbi den med en egenritad stämpel

Gammal är äldst.

Saker som har samma form som ett läppglans

Här ligger de på bordet. Här ser vi vad som är en tändare och vad som är läppglanset FirstFrost. Men när man står och rotar i väskan och vill hitta det senare får man ofta upp det tidigare. Eller ett usb-minne. Eller ett lyse till cykeln. Eller en Pilot VBall-penna. Eller fel läppglans. Fredagskvällens i-landsproblem.

Det är något med assistenter och Blocket

Vår förra kreativa assistent Kalle älskar att handla på Blocket. Han har skrivit en fin betraktelse av fenomenet. Vår nya Kalle (Ludde) gillar OCKSÅ att handla på Blocket. Andra dagen här köpte han en kamera och en iPod. Han pilar bara ner på gatan med en knippe hundralappar och möter någon snubbe och kommer upp med en pryl. Det verkar så roligt. Därför har jag tvingat pappa att skjutsa mig och hämta det här:


som jag ska köpa av en tant som heter Eva och bor på Kungsholmen. Snart åker vi.

Den här bilden rubriksätter sig själv

Riche bloody Riche

"Älskling, du dricker så fort."

Två paraplyer på dejt på Riche.

Viktiga saker som är kvar i Göteborg

Hårtorken. L. har därför blåst sitt hår med dammsugaren idag. Eller sugit det kanske det heter. But it's still curly.

"Mamma är bara parfym"

Igår jobbade jag och Nätverket på ett hemligt projekt och passade då på att återupptäcka lite fin 90-talshumor. Bland annat ett av Galenskaparna & After Shaves finaste ögonblick. Tyvärr är inte ljud och bild riktigt synkade. Men lyssna på texten till "Under en filt i Madrid". Det är tråkigt om vi ska komma ihåg Claes Eriksson bara för evighetsbråket med TV4 om tv-reklamen. Han har ju dessutom skrivit historien om Basker-Bosse. Och som han levererar den.

Christian förstår mig inte

Och eftersom det kanske finns fler ska jag förtydliga föregående inlägg. Jag har aldrig utgett mig för att syssla med "spaningar". Visst, ni har säkert alla lyssnat på Holy Fuck sedan ni tappade mjölktänderna. Jag är oftast ingen s.k. "early adopter" utan hänger lite i hasorna på dem, och är helt ok med det. Christian är ballare än mig, och han kommer säkert alltid att vara ballare än mig. Och jag är helt ok med det också.
(Här skulle jag kunna länka till hans blogg för att få upp hans siffror på Google Analytics, men eftersom han är så oförskämd idag så struntar jag i det.)

Ultimat musik att arbeta till, augusti 2008

Holy Fuck. Just nu finns det ingenting som lika effektivt stänger ute skränande arbetskamrater och samtidigt svingar Luthers piska. Här är "The Pulse", men hela albumet rekommenderas.

Hud mot hud, eller ko mot Ludvig

Ludde har inga strumpor idag. Han kör med skavsår istället.

"Min kemtvätt"

Efter Taco Wednesday-lunchen med Kikki och Bettan finner jag mig själv säga: "Jag måste förbi min kemtvätt." När blev den min? Det är första gången jag lämnar in något där. Men det kändes så naturligt att säga det, som "min frisör". Den här får inte ens bort fläckarna på kjolen visar det sig, men jag tror ändå jag kommer använda dem igen. Mycket på grund av glasskulpturen av Dubais lyxhotell Burj Al Arab som de har i fönstret.

Jag hittade den här på jobbets toalett

Det känns inte ok.

Att utmana sina rädslor

Idag har jag inte bara varit och tränat på SATS (bara det en mediumstor skräck) utan dessutom varit och handlat direkt efteråt! I mina träningskläder! Svettig! Tomater och ägg!
Och missförstå mig inte, jag gillar er alla väldigt mycket, men jag är glad att vi inte stötte ihop där vid grönsaksdisken.

Andra dagen utan Kalle, sjunde dagen med nya Kalle

Kalle är inte här längre, han är på Berghs. Frågor jag/vi tänkt ställa till honom igår och idag, men inte kunnat:
- Vad ska vi köpa för filmkamera till jobbet?
- Varför är det så tyst, varför spelar ingen musik?
- Kan inte du prata med Stefan om varför husbilar är vita så att jag får arbetsro?

Nya Kalle har dock tagit tag i åtminstone den första frågan. Plus att han har lovat visa mig hur Ebay fungerar.

Sparadise Lost

Om Gud är god och allsmäktig, hur förklarar vi ondskan? Det är frågan som behandlas i Miltons klassiker "Paradise Lost". Frågan för verksamheten Sparadiset är hur gudalikt mjuk man kan bli. Eller något liknande.


(Frågan om var man kan få Knappuccino har även den ställts, och svaret är: på Hyresgästföreningens Stockholmskontor. De har även en väldigt läskig tredimensionell tavla, "Kören", i mötesrummet, men jag lyckades inte knäppa en bild av den. Ni får hålla till godo med tunnelbanereklam.)

"Ni är lite tidiga,

ta en Knappuccino medan ni väntar." Don't mind if I do.

Sällan har "jag älskar dig" låtit så läskigt

Vi började veckan med att kolla på IKEAs nya reklamfilmer. Riktiga par sitter i IKEA-soffor och pratar om hur de möttes. Jag är inte bara singelbitter när jag säger att det, näst efter folk som återberättar sina drömmar, är något av det mest ointressanta man kan lyssna på. Och här har Forsman lyckats göra det inte bara tråkigt utan dessutom pinsamt. Det kryper i kroppen när paren sitter och smeker varandra över kinden och är så innerliga de pallar vara framför en kamera. De känns ungefär lika avslappnade som första gången de ska träffa svärföräldrarna. Det som tar knäcken på oss är dock den ihopklippta filmen, som till ett mycket obehagligt José Gonzales-inspirerat gitarrplonkande visar flera par och släpper igenom ett par repliker såsom "lilla gubben" och ett mycket obehagligt viskat "jag älskar dig". Huga.
Och som grädden på moset kommer payoffen; "Det finns någon för alla." Tack IKEA. Om till och med de där stolpskotten i filmen lyckats hitta någon kanske det finns hopp för mig med. Eller var det inte så vi skulle tolka det?

Kolla på alla filmerna i en följd här.

Att tänka på om du vill bli servitör:

Ha inte dreadlocks. Dagens lunch på East stördes en smula av frisyren hos en av servitörerna. Tjocka hårkorvar med gud vet vad inuti borde inte få komma så nära maten. (Att sedan Dr Alban satt på uteserveringen har jag inget problem med. Gäst är en sak. Servis en annan.)

Det här blir en effektiv vecka

Kvittoredovisningen gjord redan innan kl 10 på måndag morgon.

Jag var the wedding player igår

Och med det menar jag inte att jag raggade upp män i kostym, utan att jag försökte få dem att dansa. Med ett dansgolv bestående av alla åldrar från 20någonting till 70någonting är det en utmaning att hålla det i rörelse. Jag och DJ Engardt förvånades gång på gång av vad som fick dem att dansa. Det finaste ögonblicket var nästan när Salt-n-Pepas "Push it" blev en floorfiller för den äldre generationen. Och såklart brudparets slowdance till slutlåten "Avalon". Men det var lite ordentlig bögdisco som verkligen fick fart på folk. Hur kan jag ha glömt bort Erasure i så många år?

En sjöjungfru med underbett

Jag följer inte OS särskilt noga. Jag gör sådär som majoriteten; hakar på när det händer något exceptionellt. Som när Sveriges fotbollsherrar lyckas ta sig vidare till semifinal i något mästerskap och till och med min mamma kollar på matchen. Det enda jag egentligen blir berörd av i Peking är inte den kastade bronsmedaljen. Det är Michael Phelps såklart. Imorgon bitti vid femrycket kan han ta sitt åttonde guld. Eftersom jag inte sett ett enda lopp hittills undrar jag om jag jinxar honom om jag ställer klockan.

Hmmmm, hur gör vi internet till Folksams höstkampanj...?

Eftersom Olle publicerat en bild på mig från gårdagens kräftskiva så tycker jag att det är fritt fram att outa min bästa bild från igår. Det här är efter nästan en timmes taxifärd från Djurö, ganska nära slutdestinationen Riche. Antingen vill kräftorna komma upp, eller så ruvar han på ett guldägg i web.

Att bakisfastna på youtube

Ytspänning

Allt som händer idag är den härs fel:

Byråhund på sensommarfest/kräftskiva

Vega var inte den enda som var chockad över att vi var tvungna att åka kommunalt till sommarfesten.

Reklam riktad till mig

En ganska simpel bildlösning säger ni. Idé 1A.
Jätteroligt säger jag.

Jag skulle behöva låna 500 miljoner dollar

Tur för mig att det inte är något problem alls, enligt mailet jag fick imorse. Långivare är Miracle Church of God i London och de betonar att jag verkligen måste förstå att räntan är 2%. Jag förstår dig Reverend Eric White, men jag tror inte på dig.

Greeting in the name of the lord,
I am REV. Eric White, the church Rev of MIRACLE CHURCH OF GOD LONDON. We give out church loans to various individual who proof to be reliable and meet our core expectations. We give out student loans, bank loans, company/cooperate loans, personal loans and business loans with a very low Interest Rate of 2%. We give out from $5,000.00 USD (minimum loan) to $500,000.000.00 USD.

Mobil äter hund

Klassiskt sätt att skapa rubriker, egentligen är det tvärtom som vanligt. Humla vill äta mobilen och börjar med remmen.

Det ska fan vara cyklist i den här stan, del 2

En cyklist blir tagen av inte en, utan två mc-poliser, och får blåsa. Att döma av hur mycket polisen skriver åkte han fast. Och här står vi på Spymlan med en bärs och ska snart cykla till Söder. (Och ja, det regnar också.)

Världens starkaste hund

Vega är hur snäll som helst, hon bara ser lite farlig ut. Och Olle gör ju inte saken bättre med sitt nya koppel, hittat i en kohage. Ett rep. Vad sänder det för signaler?

Att vitsa med ett barn

Jag upptäckte något väldigt roligt idag; att det finns en sida som fungerar som Wikipedia, fast bara för fakta relaterade till Star Wars. Vad den heter? Wookieepedia såklart... Jag önskar att jag kunde ringa min 6-årige brorson och berätta det, och att han skulle fatta vad som var så kul. Han är ju väldigt inne på Star Wars, lego-tv-spelsversionen. Men han har aldrig sett filmerna, och han kallar Chewbacca konsekvent för "apan". Jag berättade att det var en wookiee, men han var inte så intresserad.

Men Eskil har ju sina egna skämt. Bland annat ett om sin granne Mats. "Thank you very Mats" säger han. Och det är ju också roligt, fast på ett annat sätt.

Glada strumpor

Jag vill ha likadana strumpor som Jokern. Jag är uppenbarligen inte den enda, så om jag inte vill hosta upp över 50 dollar på Ebay, så är Happy Socks det närmaste jag kan komma just nu. En tiondel av priset men minst lika färgglada. Man kan tillfälligtvis titta på dem live på Humlegårdsgatan 15 (eftersom det är FASHION WEEK...) och sedan för all framtid köpa dem på nätet. Jag håller på att via kontakter försöka få upphovsmannen att göra en Joker-kollektion, tills dess får man hålla till godo med de här och 78 par till. Titta. Fina.

Det ska fan vara cyklist i den här stan

Det regnar ju hela jävla tiden.

Att ta äran av 12 stycken mums-mums

De är väldigt sköra, mums-mums. Därför har de en väldigt specialiserad förpackning, där de ligger ordentligt på rad under ett avdelande plastskydd. Men inför dagens födelsedagsfika tog Anita all värdighet ifrån dem:

Rättelse av sjavigheten

För att förtydliga mitt inlägg tidigare om sjaviga män. När jag säger att de kommer undan med det menar jag rent stilmässigt. De ser inte ut som alkade förortsmorsor, de ser ut som det de är; kreativa yrkesmän. Ett bildexempel hämtat från musikvärlden, Band of Horses: