Förföljd av en släkt som inte är ens egen

Jag har vattningstjänst hos mina föräldrar när de är på semester. Igår var jag där. I Årsta. Och åkte 160:ans buss genom en massa minnen.

Jag gick ut Berghs mitt i förra lågkonjunkturen. Det fanns typ ett jobb, på Åkestam.Holst. De ville ha en ung kvinnlig copywriter, det stod mellan mig och en klasskamrat och de valde Micke. Hyfsat bitter började jag arbeta som brevbärare för att betala hyran. Jag bodde då i Årsta och som inhoppare fick jag arbeta på varenda distrikt. På ett av dem bodde en familj som hette Åkestam. Varje gång jag passerade den dörren med min överdrivna bunt utbudsblad från Ica och Coop hörde jag skämtet "Men du jobbar ju i alla fall med reklam, hö hö" i huvudet. Det där namnet stod för en misslyckad karriär och sjukt höga studielån.

Ett och ett halvt år senare kom jag dock så nära att skrapa fram en miljon på triss jag varit när Macke uppe på Åkestam ringde mig och undrade om jag kunde börja där, helst typ veckan efter. Det spelade ingen roll att jag inte gjort en annons sedan jag gick ut Berghs och att jag nästan börjat tro att jag nog inte gillade reklam egentligen. Han övertalade mig tack och lov om att jag visst gjorde det. Det hela var rätt overkligt, men det kändes ändå självklart att det var just där, på Åkestam, som jag skulle jobba.

Sedan dess känns det som om det där namnet och de människor som bär det på ett eller annat sätt har skuggat min tillvaro. Nu senast genom att den yngsta medlemmen i familjen jobbar på byrån jag började på för ett halvår sedan. Om jag sträcker mig bakåt kan jag peta honom i ryggen med en penna, precis som jag kunde peta hans pappa i ryggen med en penna när jag jobbade på ÅH. Kalle ska visserligen tyvärr (trots diverse sabotageförsök från mig och Stefan) börja på Berghs snart, och göra vår tillvaro på byrån väldigt mycket tristare. Men jag kommer ju stöta på dem igen, Åkestammarna, det är jag helt övertygad om.