Varför jeansväskor får mig att tänka på kannibaler

När jag cyklar hem på dagarna passerar jag under Slussen, vid de s.k. Blå Bodarna. Ni vet vägen man tar till Debaser, fast åt andra hållet. Där finns bland annat en bra pappersaffär som dock blivit sämre och en butik som säljer väskor, skärp och smycken. Mycket märkeskopior, och ett tag hade de fantastiska väskor i fejkleopard som jag hoppas de tar in igen. Nyheten för veckan är dock den här:


gjord av rumpan på ett par ljusa jeans.

1993 gick filmen "Alive" upp på biograferna, om det uruguayanska rugbylaget som kraschade i Anderna med sitt plan och till slut började käka de som dött vid nedslaget. Baserad på en verklig händelse. Jag var och såg den tillsammans med två kompisar som gick i mitt gymnasium. I en scen i filmen, när läget börjar bli seröst och killarna är riktigt riktigt hungriga så skymtar just en sådan jeansväska förbi, över axeln på någon av de kvinnliga medpassagerarna. Jag och M. får då en skrattattack. Hela publiken är i knäpptyst äcklad chock över att de på duken precis ska börja karva i arslet på en av de döda och äta det, utom vi som skrattar hysteriskt. Vår tredje kompis ger oss onda ögat. Alla på raden framför och bakom ger oss onda ögat. Vilket gör det sju resor värre.

Sedan dess får sådana väskor mig alltid att tänka på vilken del av människokroppen man skulle äta om man var i en liknande situation. Och jag tycker fortfarande väskorna är fantastiska och undrar så smått om jag skulle komma undan med att bära runt på en. De är väldigt billiga.