Spånsug

Jisses. Hör på Ekot om en lärare som bråkat med en elev i träslöjden. Han blev så arg att han slängde upp ungen på ett bord och dammsög honom i ansiktet, och enligt eleven också i munnen, med en spånsug. Känner mig mållös. Måste googla:

There has to be avertising for people who don't have a sense of humor

Citat Don Draper. Jepp, Mad Men är tillbaka. Jag har en gång lagt upp en pitch starkt inspirerad av Kodak-pitchen i sista avsnittet av säsong 1. Vi vann inte, men vi fick kunden att gråta. Jag tror bara att det handlar om att se mer, och lära. Fler visdomsord från Mr Draper:

"Clients don't understand. Their success is related to standing out, not fitting in."

"Young people don't know anything. Especially that they're young." Sug på den alla unga och hungriga Berghs-elever.

"And so I drink to stay warm and to kill selected memories"

Jag städar. Rätt ordentligt. Jag hade tänkt att jag skulle hitta saker, som jag glömt att jag hade och blir glad att återse. Dåligt med det än så länge. Har dock återfunnit:

1. ett par solglasögon inköpta på loppis i Berlin förra hösten, inte använda en enda gång i Sverige.

2. fläckar i köket som måste härröra från en flaska julmust som exploderade någon gång vid jul när jag och Lyxner hade efterfest med kokt korv. Jag minns att vi köpte senap på Sleven vid Stureplan eftersom hon vägrade äta utan.

3. Conor Oberst. Blåste bort dammet från CD-skivorna eftersom jag är jämra trött på allt i iTunes och satte på Bright Eyes "Letting Off The Happiness" från 98. Det är ingen munter lyssning, och borde vara lätt att avfärda som tonårsangst. Men jag antar att man alltid har en deprimerad 17-åring någonstans inuti. Som fortfarande är dödligt förälskad i indiekungen Conor. Rosé någon?

De Skamlösa #1

80-talisterna har ingen skam i kroppen. M. säger att summan av alla nojjor och issues är konstant i varje generation, men det vete fåglarna. 80-talisterna har bättre självförtroende än vad som är bra för dem. När de bloggar stannar de aldrig upp och reflekterar över skillnaden mellan personligt och privat. Allt är alltid allmängiltigt och självklart. På samma tid som jag skrivit det här inlägget hade en 80-talist hunnit berätta om varenda outfit de haft på sig sedan i midsomras, rapporterat exakt hur många rosé-dagens de petat i sig och hängt ut någon nära bekant med en historia från 04.53 i söndags morse.
80-talisterna är snabba och unga och hungriga och mer driftiga än jag någonsin känt mig. De är perfekta små karriärister. De skola ärva jorden eller i alla fall kontorsstolen jag sitter på (inte datorn dock, en helt ny generation MacBooks skola vänta på dem på skrivbordet). Min mamma sa alltid att jag fick ta tills jag skämdes när jag frågade om jag fick en kaka till. För 80-talisterna är hela livet ett jävla kafferep och deras farmödrar håller på att baka ihjäl sig.