Spånsug

Jisses. Hör på Ekot om en lärare som bråkat med en elev i träslöjden. Han blev så arg att han slängde upp ungen på ett bord och dammsög honom i ansiktet, och enligt eleven också i munnen, med en spånsug. Känner mig mållös. Måste googla:

Inte ens ett glas vin hjälper mot det här

Nej. Slår på tv:n på hotellet och ser medelålders kvinnor köpa alldeles för naturtrogna plastbebisar och spänna fast dem i bilbarnsstolar, dra runt dem i barnvagnar, visa upp dem för bekanta. En får en som ser exakt ut som hennes döda bebis, vad jag förstår. Hennes man blir lätt freakad när hon kommer hem med den. Har precis druckit mitt första glas vin på tre veckor och känner mig mild till sinnet men det här är bara för mycket. Vad håller de på med?

Barnsvalget

Ibland svindlar det. Hade ett sådant ögonblick framför osthyllan på Ica nyss. Valde mellan feta, mozzarella och halloumi och kunde plötsligt inte riktigt fatta att jag var en vuxen människa som planerade min middag, helt själv, utan hjälp. Ville ringa någon och fråga, men kunde inte komma på någon som skulle förstått och velat ta det samtalet. Valet blev oöverstigligt i flera minuter tills jag stod ivägen för någon som jobbade där och jag väcktes ur paniken att vara för ung för att fatta så stora beslut. Ost alltså. Det kan vara så svårt ibland.

När mannen framför en i kön köper en näshårstrimmare

Det krävs en vilja starkare än något mänsklighetens hittills skådat för att låta bli att titta på hans näsa när man upptäcker vad han har framför sig på disken. Jag är ganska kort. Han var ganska lång. Näshåret såg inte ut att vara i desperat behov av att trimmas. Men det växer ju konstant.

En bil kommer lastad...

.... med Nalle Puh. Och hans kamrater. Jag har ett kluvet förhållande till att samla saker. Tycker att det är lika delar obehagligt att helt i onödan fylla sitt hem med prylar, och fascinerande med besattheten. Och man behöver ju inte förvara samlingen i lägenheten, bilen går ju också bra. Så ser omvärlden vad man sysslar med också.

Bakom framrutan:

Bakom bakrutan:

Att tycka sig se maskineriet bakom

Jag tror att man i alla yrken blir yrkesskadad. Även om jag tycker att skadad är fel ord i sammanhanget. Expert låter bättre. Det är klart att man blir extra känslig för allt som har med postväsende att göra om man jobbar som brevbärare. Jag vet av erfarenhet. Det handlar om allt från att läsa Bukowskis "Postverket" till att propagera för att skicka vykort när man är på semester. (Även om det bara är för att brevbärarna ska ha något att tjuvläsa.)
Som copywriter analyserar man naturligtvis all reklam sönder och samman, och kan i vissa fall se rakt igenom en annons. Man vet hur briefen ungefär lät, kan föreställa sig de första skisserna och kundkommentarerna som sköt dem i sank, hör kampen om hur stor loggan ska vara och ser alla kompromisser fram till det mediokra slutresultatet.
Imorse upplevde jag något liknande när jag läste om John McCains vicepresidentkandidat; Sarah Palin. Jag tycker att det är så övertydligt hur han tänkt. Det borde inte fungera. Obama slog Clinton, de av Hillarys anhängare som tycker att det var oerhört viktigt att hon var just kvinna är nu irriterade för att Joe Biden är man = McCain tar en kvinna. McCain är 72 bast, vilket faktiskt känns sjukt gammalt. Palin är 44.
Men hur mycket ung kvinna Palin än är så är hon till syvende och sist ändå republikan, med allt vad det innebär. De ser väl igenom det; de amerikanska väljarna? Historien råder mig att inte hoppas på för mycket.

Att vänta på katastrofen

Saker har gått bra idag. Lite för bra. Kunder som köpt idéer, produktioner som verkar vara under kontroll. Och ändå sitter jag och bara vill att arbetsdagen ska ta slut eftersom jag väntar på det där beskedet som vänder allt över ända. Som en strykrädd hund hukar jag varje gång jag hör telefonerna ringa inne hos Admin och räknar ner minuterna.
Ventilerar min oro för projektledaren som skojar och säger att det kanske går så smärtfritt för att idéerna inte är tillräckligt utmanande och vassa. Kul. Jättekul. Då fick jag ont i magen för det istället.

Jag hittade den här på jobbets toalett

Det känns inte ok.

Att utmana sina rädslor

Idag har jag inte bara varit och tränat på SATS (bara det en mediumstor skräck) utan dessutom varit och handlat direkt efteråt! I mina träningskläder! Svettig! Tomater och ägg!
Och missförstå mig inte, jag gillar er alla väldigt mycket, men jag är glad att vi inte stötte ihop där vid grönsaksdisken.

Sällan har "jag älskar dig" låtit så läskigt

Vi började veckan med att kolla på IKEAs nya reklamfilmer. Riktiga par sitter i IKEA-soffor och pratar om hur de möttes. Jag är inte bara singelbitter när jag säger att det, näst efter folk som återberättar sina drömmar, är något av det mest ointressanta man kan lyssna på. Och här har Forsman lyckats göra det inte bara tråkigt utan dessutom pinsamt. Det kryper i kroppen när paren sitter och smeker varandra över kinden och är så innerliga de pallar vara framför en kamera. De känns ungefär lika avslappnade som första gången de ska träffa svärföräldrarna. Det som tar knäcken på oss är dock den ihopklippta filmen, som till ett mycket obehagligt José Gonzales-inspirerat gitarrplonkande visar flera par och släpper igenom ett par repliker såsom "lilla gubben" och ett mycket obehagligt viskat "jag älskar dig". Huga.
Och som grädden på moset kommer payoffen; "Det finns någon för alla." Tack IKEA. Om till och med de där stolpskotten i filmen lyckats hitta någon kanske det finns hopp för mig med. Eller var det inte så vi skulle tolka det?

Kolla på alla filmerna i en följd här.

Vi är så äckliga

Rensar avloppet. Jesus Kristus, var kommer alla vidrigheter ifrån? Hårstråna kan jag fatta, men resten? Kämpar med kväljningarna, musik under arbetet: skotsk. Glasvegas och gamla Jesus and Mary Chain-rökare.

Det som talar emot Uppsala

Jag och Maj-Britt hade tänkt åka till Uppsala och kolla på en utställning på lördag. Som tur var läste jag tidningen ordentligt imorse och såg en liten blänkare om att det är Uppsala Reggae Festival nu i helgen. Puh. Close call.

PR-konsulter är djävulens avkomma

Det har ju dött lite människor uppe på världens näst högsta berg i helgen. Eftersom jag har boken Into Thin Air (Jon Krakauer) om 1996 års olycka uppe på Mount Everest i färskt minne och inte har haft så mycket att göra i helgen så har jag läst allt jag kommit över på nätet om händelsen. Svenska medier fokuserar ganska självklart på svenska klättraren Fredrik Sträng som enligt egen utsago lett någon sorts räddningsarbete uppe på berget.

Lågvattenmärket i all rapportering kom idag 13.26 när Dagens Media publicerade en intervju med Strängs presstalesman Joachim von Stedingk. Den i sig osmakliga rubriken "Fredrik Strängs pr-man: 'Det här slår alla rekord'" får väl stå för DM, men killens egna citat är riktigt ogenomtänkta och läskiga:

- Jag gick ut med en grej till media klockan halv sju på lördag morgon. Sen ringde det oavbrutet i tre telefoner fram till klockan elva på kvällen. Då var jag som en dreglande zombie, säger Joachim von Stedingk till Dagens Media.

Klockan sju morgonen därpå började det ringa igen. Och så har det fortsatt ända fram till idag.

- Men det är bara positivt. Jag tycker att det är roligt, det är därför jag håller på med det här jobbet.

Ja, det verkar ju helfestligt, att prata om förfrusna döda bergsklättrare hela helgen. Även om det naturligtvis inte är så han menar kan man kanske förvänta sig lite mer taktiska uttalanden från en PR-konsult...

Jag har lite svårt att tycka jättesynd om folk som dör när de tar sådana risker som är förknippat med att bestiga berg som K2 och Everest. De allra flesta är medvetna om hur farligt det är. Men det är lite äckligt att den här historien förmodligen är det bästa som kunde hänt Sträng. Sponsorerna lär ju stå i kö för att finansiera hans nästa äventyr. Tilläggas bör också att det riktas ganska hård kritik mot Sträng i klättrarkretsar eftersom han gått ut och bergsäkert förklarat folk döda när de än så länge bara är saknade. Tydligen är klättrarhistorien fylld av "spöken" som stapplat in i basläger långt efter att dödförklarats. Undrar hur the devils spawn von Stedingk har tänkt sig bemöta det. Det blir väl en rolig utmaning för honom!

Du får inte rätt telefonnummer förrän du tvättar håret

Igår satt det ett gäng surfare på Babylon. Åtminstone två av dem hade otroligt skitigt hår, som de ibland dolde under kepsar. Alltså, OTROLIGT skitigt hår, så att man undrade om de duschat alls och i så fall varför de använt duschmössa. Den ena hade dessutom ett svettband väldigt högt upp på armen, och satte ibland sin kepa bakochfram. Han hade kunnat se rätt bra ut, om det inte var för det där med håret. Och svettbandet. I alla fall.
När surfarkillarna ska gå så tittar Svettbandet på L. och ler och hon ler tillbaka och vinkar lite. Han gör det internationella tecknet för "ringa" (lillfinger och tumme som en lur vid huvudet) och hon rycker liksom lite på axlarna. Jag och Perlan pratar om något annat och märker inget av detta förrän skabbsurfarn helt plötsligt står bredvid oss och räcker fram sin mobil till L. som utan ett ord knappar in ett nummer i den, och sedan är han borta. Flottragg på Babylon, som säkert senare på natten ringer någon intet ont anande som ligger och sover.

Jag dödade en fluga med bara handen

Nu ska jag sova.

Söndagsångesternas söndagsångest

Ja. Imorgon börjar jag jobba igen.

Vallby friluftsmuseum - den barnvänliga versionen

Morrheim blev lite illa berörd av hästrapporten från Vallby. Här kommer en video från Lyxners mobil istället, på en ganska missnöjd/tveksam get.

Snälla rara kylskåp, sluta lukta tryffel

För ett par dagar sedan åt jag färsk ravioli, fylld med tryffel och ost. Förpackningen låg öppnad i kylen EN dag. Efter det smakade till och med smöret tryffel.
Släpp taget nu, det är inte gott längre. Det kan väl aldrig trängt in i bag-in-boxen?