Last Christmas Dog

Idag sportade Humla sin nya tröja. Hon såg ut som hon kom straight outta en Wham-video:

Idag: finaste lunchen med finaste Jugglo med finaste skorna

Varför jeansväskor får mig att tänka på kannibaler

När jag cyklar hem på dagarna passerar jag under Slussen, vid de s.k. Blå Bodarna. Ni vet vägen man tar till Debaser, fast åt andra hållet. Där finns bland annat en bra pappersaffär som dock blivit sämre och en butik som säljer väskor, skärp och smycken. Mycket märkeskopior, och ett tag hade de fantastiska väskor i fejkleopard som jag hoppas de tar in igen. Nyheten för veckan är dock den här:


gjord av rumpan på ett par ljusa jeans.

1993 gick filmen "Alive" upp på biograferna, om det uruguayanska rugbylaget som kraschade i Anderna med sitt plan och till slut började käka de som dött vid nedslaget. Baserad på en verklig händelse. Jag var och såg den tillsammans med två kompisar som gick i mitt gymnasium. I en scen i filmen, när läget börjar bli seröst och killarna är riktigt riktigt hungriga så skymtar just en sådan jeansväska förbi, över axeln på någon av de kvinnliga medpassagerarna. Jag och M. får då en skrattattack. Hela publiken är i knäpptyst äcklad chock över att de på duken precis ska börja karva i arslet på en av de döda och äta det, utom vi som skrattar hysteriskt. Vår tredje kompis ger oss onda ögat. Alla på raden framför och bakom ger oss onda ögat. Vilket gör det sju resor värre.

Sedan dess får sådana väskor mig alltid att tänka på vilken del av människokroppen man skulle äta om man var i en liknande situation. Och jag tycker fortfarande väskorna är fantastiska och undrar så smått om jag skulle komma undan med att bära runt på en. De är väldigt billiga.

Hud mot hud, eller ko mot Ludvig

Ludde har inga strumpor idag. Han kör med skavsår istället.

Glada strumpor

Jag vill ha likadana strumpor som Jokern. Jag är uppenbarligen inte den enda, så om jag inte vill hosta upp över 50 dollar på Ebay, så är Happy Socks det närmaste jag kan komma just nu. En tiondel av priset men minst lika färgglada. Man kan tillfälligtvis titta på dem live på Humlegårdsgatan 15 (eftersom det är FASHION WEEK...) och sedan för all framtid köpa dem på nätet. Jag håller på att via kontakter försöka få upphovsmannen att göra en Joker-kollektion, tills dess får man hålla till godo med de här och 78 par till. Titta. Fina.

Rättelse av sjavigheten

För att förtydliga mitt inlägg tidigare om sjaviga män. När jag säger att de kommer undan med det menar jag rent stilmässigt. De ser inte ut som alkade förortsmorsor, de ser ut som det de är; kreativa yrkesmän. Ett bildexempel hämtat från musikvärlden, Band of Horses:

Every week is like fashion week

Det är modevecka. Igen. De börjar bli så många att varenda varumärke har en egen att sponsra. Tidigare i sommar cyklade jag omkull på fyllan efter ett Mercedes-betalat modekalas och nu har Kalles nya strykjärn claimat modeveckor i inte en utan TRE olika städer.
Vi funderar lite på om det inte vore bättre att högtidlighålla de veckor som INTE är modeveckor. De är lättare att hålla reda på. Gå ut och festa i sina tvättstugekläder, skita i hur alla andra ser ut och strunta i hipster-dj:s och bara lyssna på guilty pleasures. Den som ser mest ut som ett Lars Tunbjörk-fotografi vinner. Nästa vecka kör vi, såfort alla fashionistas är färdiga med sitt mode-lajv för den här gången.

Sjavighetens orättvisa

På förekommen anledning (produktionsbolag uppe på byrån) ställer jag mig idag frågan varför killar så mycket lättare kommer undan med att vara sjaviga. Hade tänkt leta upp en exemplifierande bild men hinner inte just nu. Tänk paparazzibild på en skäggig Christian Bale eller valfri reklamfilmsregissör.

Ambivalensen inför ett par "skor"

Världens fulaste fotbeklädnader prydda med världens finaste klubbmärke. Gargh, står inte ut.

Ny designsäker fjerka - Remotec

Jag har köpt en ny Universal Remote Control på Classe O, som funkar till alla tv-apparater. De hade en med 35-40 knappar, och så hade de den här. Valet var mycket enkelt. Man har väl känsla för form (eller är synsvag pensionär). Mitt nya motto är att aldrig skaffa mig mer än jag behöver. Funktionalism never goes out of style.

Årets kulturchock

Berns 28 juni 2008, ca 22.10.
Bonnie Prince Billy aka Will Oldham kliver ut på scenen i foppatofflor. Publiken drar indieängsligt efter andan, skrattar lite generat, tittar sig omkring med höjda ögonbryn, tar hastigt en klunk öl. Och fokuserar på hans skägg och bisarra danssteg istället.