There has to be avertising for people who don't have a sense of humor

Citat Don Draper. Jepp, Mad Men är tillbaka. Jag har en gång lagt upp en pitch starkt inspirerad av Kodak-pitchen i sista avsnittet av säsong 1. Vi vann inte, men vi fick kunden att gråta. Jag tror bara att det handlar om att se mer, och lära. Fler visdomsord från Mr Draper:

"Clients don't understand. Their success is related to standing out, not fitting in."

"Young people don't know anything. Especially that they're young." Sug på den alla unga och hungriga Berghs-elever.

Klockan är 23.26 och det är 6 timmar sedan jag vaknade

Har alltså ganska många timmar att slå ihjäl innan jag blir trött igen. Väldigt intelligent att vända på dygnet en dag innan semestern är slut. Och jag har sett klart hela säsong 2 av The Office (US) och väntar nu på det här:

Jag är helt fast. Kan inte sluta titta. Balansen mellan humor, plåga och drama är lika perfekt som i originalet, med den bonusen att det finns många fler avsnitt. Jag önskar att Jim Halpert jobbade på min byrå.

"And so I drink to stay warm and to kill selected memories"

Jag städar. Rätt ordentligt. Jag hade tänkt att jag skulle hitta saker, som jag glömt att jag hade och blir glad att återse. Dåligt med det än så länge. Har dock återfunnit:

1. ett par solglasögon inköpta på loppis i Berlin förra hösten, inte använda en enda gång i Sverige.

2. fläckar i köket som måste härröra från en flaska julmust som exploderade någon gång vid jul när jag och Lyxner hade efterfest med kokt korv. Jag minns att vi köpte senap på Sleven vid Stureplan eftersom hon vägrade äta utan.

3. Conor Oberst. Blåste bort dammet från CD-skivorna eftersom jag är jämra trött på allt i iTunes och satte på Bright Eyes "Letting Off The Happiness" från 98. Det är ingen munter lyssning, och borde vara lätt att avfärda som tonårsangst. Men jag antar att man alltid har en deprimerad 17-åring någonstans inuti. Som fortfarande är dödligt förälskad i indiekungen Conor. Rosé någon?

A smiling demolition man talks to children about his job.

Hänger ganska mycket på Cannes Lions-sajten och kollar vinnarna och har börjat läsa de synopsis som finns skrivna om varje film. Ibland är de briljanta små koncentrat som låter som modernistisk poesi. Som den här om den bästa Skittles-filmen hittills (som obegripligt nog bara fick silver):

"A man who looks like a piñata confronts a coworker who mistakenly beat him in hopes of obtaining Chocolate Mix Skittles."

Skulle döda för att ha gjort en film som kan sammanfattas så.

I andra fall döljer det sig något fantastiskt bakom en torrt konstaterande fras, som den i inläggstiteln. Jag har säkert sett den 50 gånger. "It's exciting!"