90-talet revisited

Ikväll tillbringade jag kvällen med Perlan, Captain Morgan/Kahlua/Cola och "Old School". På väg hem löste jag grungens gåta. En trappa ner hittade jag den här skylten på en dörr:


Allhelgonagatan; final resting place för Black Hole Sun.

Det betydde lika lite för mig som för Alex

Läser för tillfället Alex James självbiografi. Blur erövrar världen, brit-popens uppgång och fall, Damien Hirst är hans bästis och en massa referenser till ost. Det är ofrånkomligt att inte plocka fram backkatalogen. Har i boken kommit fram till när "Parklife" fyrverkeriade över hela musikvärlden och upptäcker när jag blåser dammet av den att jag har den signerad, av samtliga bandmedlemmar. Har ingen aning om hur eller när. Kan ha varit på Pet Sounds. Minns inte.

Lyssnar hursomhelst hellre på "Modern Life Is Rubbish" som är mycket bättre och brötigare (och faller i den eviga indiefällan: "Jag gillar deras tidigare grejer bäst". Men jag tog i alla fall inte i så mycket att jag hamnade på "Leisure".)

Det mäktigaste brev jag någonsin skickat

Ska strax pallra mig ner till brevlådan med det här:


Vi lovar att vinka till er från green room i februari.

Konsten att reducera en lördag

Och då menar jag inte som en fond, så att man får något slags koncentrerad Super Saturday. Nej, jag menar att göra lördagen lika sketen som en veckodag. Har ikväll prövat ha tvättstugan istället för att göra vadsomhelst lördagsliknande. Det känns... mer okej än man kunde anat. Kanske för att jag fått gästspela hos Christian. Eller så är jag vuxen nu.

Att försöka värva någon till den mörka sidan

Kvällen igår slutade märkligt. Precis när vi ska ta in notan på Indigo startar Markus Krunegård, som sitter bakom mig, ett samtal om karriärsval. Han ifrågasätter varför vi ska gå hem. Jag svarar moget att jag har ett jobb att sköta dagen efter. Han undrar vilket. Jag svarar copywriter. Han hävdar att han funderat på att prova sin lycka i reklambranschen.

Samtalet rör sig sedan från att jag frågar vad copywriter heter på finska, till att han undrar om vi behöver någon assistent, vidare till att jag säger "ja, språkkänslan har du ju uppenbarligen redan". Han tackar. Någonstans däremellan ger jag honom mitt kort och ber honom höra av sig när det blir aktuellt.

Fast egentligen tycker jag ju att han ska fortsätta göra musik som det här:



Varför ska han slösa sin talang på brödtexter? Skämmes ordapan.

"Mamma är bara parfym"

Igår jobbade jag och Nätverket på ett hemligt projekt och passade då på att återupptäcka lite fin 90-talshumor. Bland annat ett av Galenskaparna & After Shaves finaste ögonblick. Tyvärr är inte ljud och bild riktigt synkade. Men lyssna på texten till "Under en filt i Madrid". Det är tråkigt om vi ska komma ihåg Claes Eriksson bara för evighetsbråket med TV4 om tv-reklamen. Han har ju dessutom skrivit historien om Basker-Bosse. Och som han levererar den.

Ultimat musik att arbeta till, augusti 2008

Holy Fuck. Just nu finns det ingenting som lika effektivt stänger ute skränande arbetskamrater och samtidigt svingar Luthers piska. Här är "The Pulse", men hela albumet rekommenderas.

Jag var the wedding player igår

Och med det menar jag inte att jag raggade upp män i kostym, utan att jag försökte få dem att dansa. Med ett dansgolv bestående av alla åldrar från 20någonting till 70någonting är det en utmaning att hålla det i rörelse. Jag och DJ Engardt förvånades gång på gång av vad som fick dem att dansa. Det finaste ögonblicket var nästan när Salt-n-Pepas "Push it" blev en floorfiller för den äldre generationen. Och såklart brudparets slowdance till slutlåten "Avalon". Men det var lite ordentlig bögdisco som verkligen fick fart på folk. Hur kan jag ha glömt bort Erasure i så många år?

Vi är så äckliga

Rensar avloppet. Jesus Kristus, var kommer alla vidrigheter ifrån? Hårstråna kan jag fatta, men resten? Kämpar med kväljningarna, musik under arbetet: skotsk. Glasvegas och gamla Jesus and Mary Chain-rökare.

Jag gick genom regnet för att titta på en halvnaken man

Har precis varit hemma hos arkitekterna som snart ska gifta sig och diskuterat musiken till bröllopsfesten. Middagsunderhållningen stod grannen för. Han har tv:n på dygnet runt, ibland syns han ute i köket där han fixar lite mat; alltid i bar överkropp. Ikväll var där ännu en medelålders man, även han halvnaken och de gick och fixade vid spisen där något rykte, öppnade och stängde kylen, smågnabbades lite. Är de ett par? Eller har han bara lite för varmt i lägenheten så att det är helt naturligt att kasta tröjan när man kommer på besök? Enligt mitt värdpar så var mannen hemma (och tittade på tv som vanligt) under pride-paraden i lördags, men det säger ju ingenting.

Vem spelade i Mariestads Folkets Park den 17 juli?

Mamma gråter på Mamma Mia

Ikväll har jag följt med mamman och pappan på bio. "Mamma Mia". Jag saknar mina vänner som är bortresta.

För det första var det svårt att hitta m+p utanför biografen; varför ser många människor i 60-årsåldern ungefär likadana ut? Tycker de att alla i vår ålder ser likadana ut också? Är det som med asiater och oss?

För det andra: snälla Meryl Streep. Hon har klagat i varenda tidning på att det finns så få "kvinnoroller" och när den här äntligen kom hennes väg var hon bara tvungen att tacka ja. Men varför spelar hon henne då som en hysterisk kärring? Visst, hon sjunger rätt bra, men hon skriker och hoppar och beter sig som ett åbäke ännu mer.

För det tredje: jag kan gilla ABBAs låtar. Och jag har full respekt för min mamma som grinade lite nu och då (mest under Dancing Queen och The Winner Takes It All). Men jag önskar att jag hade den här filmen osedd. Jag känner mig lite smutsig av den grekiska exotismen, de färgglada kläderna, den simpla handlingen, de övertydliga känslorna, dotterns stora tårfyllda ögon, Stellan Skarsgårds skamlöshet och mordet på "Chiquitita". Den spelades på en välgörenhetsgala för UNICEF 1979. Jag önskar de gjort en konsertfilm av det istället.

De där sakerna man måste göra innan man dör

Jag har haft ett möte idag med en kompis, och jobbat lite på ett hemligt projekt. Han sa att det var en sak som han, om vi ror iland det, kan kryssa av från sin lista. Jag vet inte om jag har någon lista, kanske en omedveten. Det här projektet var inte på den innan, men det kom upp på den illa kvickt när vi började jobba på det.
Kompisen hade även kryssat av "Roskilde" från sin lista tidigare i somras, och det var fruktansvärt. Jag är väldigt glad att jag var där för länge sedan, när jag fortfarande var ung och klarade av att sova bland smutsiga, fulla och skrikande danskar. Jag gillar inte danskar.

Vad är det mer jag måste hinna med innan jag kolar vippen? Kanske att skriva en "att-göra-innan-jag-dör-lista".

"And so I drink to stay warm and to kill selected memories"

Jag städar. Rätt ordentligt. Jag hade tänkt att jag skulle hitta saker, som jag glömt att jag hade och blir glad att återse. Dåligt med det än så länge. Har dock återfunnit:

1. ett par solglasögon inköpta på loppis i Berlin förra hösten, inte använda en enda gång i Sverige.

2. fläckar i köket som måste härröra från en flaska julmust som exploderade någon gång vid jul när jag och Lyxner hade efterfest med kokt korv. Jag minns att vi köpte senap på Sleven vid Stureplan eftersom hon vägrade äta utan.

3. Conor Oberst. Blåste bort dammet från CD-skivorna eftersom jag är jämra trött på allt i iTunes och satte på Bright Eyes "Letting Off The Happiness" från 98. Det är ingen munter lyssning, och borde vara lätt att avfärda som tonårsangst. Men jag antar att man alltid har en deprimerad 17-åring någonstans inuti. Som fortfarande är dödligt förälskad i indiekungen Conor. Rosé någon?

Årets kulturchock

Berns 28 juni 2008, ca 22.10.
Bonnie Prince Billy aka Will Oldham kliver ut på scenen i foppatofflor. Publiken drar indieängsligt efter andan, skrattar lite generat, tittar sig omkring med höjda ögonbryn, tar hastigt en klunk öl. Och fokuserar på hans skägg och bisarra danssteg istället.