Mamma gråter på Mamma Mia

Ikväll har jag följt med mamman och pappan på bio. "Mamma Mia". Jag saknar mina vänner som är bortresta.

För det första var det svårt att hitta m+p utanför biografen; varför ser många människor i 60-årsåldern ungefär likadana ut? Tycker de att alla i vår ålder ser likadana ut också? Är det som med asiater och oss?

För det andra: snälla Meryl Streep. Hon har klagat i varenda tidning på att det finns så få "kvinnoroller" och när den här äntligen kom hennes väg var hon bara tvungen att tacka ja. Men varför spelar hon henne då som en hysterisk kärring? Visst, hon sjunger rätt bra, men hon skriker och hoppar och beter sig som ett åbäke ännu mer.

För det tredje: jag kan gilla ABBAs låtar. Och jag har full respekt för min mamma som grinade lite nu och då (mest under Dancing Queen och The Winner Takes It All). Men jag önskar att jag hade den här filmen osedd. Jag känner mig lite smutsig av den grekiska exotismen, de färgglada kläderna, den simpla handlingen, de övertydliga känslorna, dotterns stora tårfyllda ögon, Stellan Skarsgårds skamlöshet och mordet på "Chiquitita". Den spelades på en välgörenhetsgala för UNICEF 1979. Jag önskar de gjort en konsertfilm av det istället.